Reservation mot kommunstyrelsens beslut om Operation Kvinnofrid.

Kommunstyrelsens arbetsutskott beslöt den 13 december 1999 att kommunen inte skulle lämna något bidrag till Operation Kvinnofrid.
Till grund för beslutet fanns en promemoria från ledningsstaben, som skrev följande:

”Kvinnomisshandel är tyvärr en utbredd företeelse i vårt samhälle. Ett framgångsrikt arbete för att hindra våld mot kvinnor förutsätter en rad åtgärder av skiftande karaktär. Från kommunens sida gäller det bland annat att bli bättre rustad att möta, ta sig an och stödja kvinnor och eventuella barn som utsatts för övergrepp. Danderyds kommunfullmäktige beslöt därför i maj 1999, som svar på en flerpartimotion, bemyndiga socialnämnden att lämna ekonomiskt bidrag och på annat sätt bistå föreningen Kvinnojouren i Täby/Danderyd i deras arbete.

Andra viktiga insatser är opinionsbildning mot kvinnovåld samt insatser för att få tillstånd en ändring av attityder och beteenden. I detta arbete kan säkert Operation Kvinnofrid utgöra ett värdefullt inslag.

Att lämna bidrag till andra organisationer som enbart arbetar med opinionsbildning samt allmänt inriktade kampanjer för att åstadkomma attitydförändringar ryms knappast inom den kommunala kompetensen (min kursivering).”

Den 18 januari besökte landshövding Ulf Adelsohn Danderyd. Under överläggningarna tog landshövdingen upp ovannämnda fråga. Han framhöll att nu hade alla länets kommuner utom Danderyd sagt ja till att ge bidrag till denna opinionskampanj. Han påpekade att han avsåg att se till att det i kampanjen särskilt skulle framgå att Danderyd inte gett något bidrag. Han sade vidare att han under sin tid som politiker hade lärt sig att man inte skulle ”ta strid i små frågor”. Det skulle man spara till de stora frågorna. Efter detta beslöt kommunstyrelsens ordförande att ärendet skulle tas upp till förnyad prövning.

Kommundirektör Åke Karén hade till kommunstyrelsens sammanträde på arbetsutskottets uppdrag undersökt hur pengarna för Kvinnofridsprojektet hanteras. Han redovisade att det inte var någon stiftelse utan att organisationen var löst sammansatt och bestod av ett antal organisationer med landshövdingen som ordförande.

Kommundirektören fick vidare av länsstyrelsens handläggare, som var väl insatt i Kvinnofridsarbetet, veta att man inte fått svar från sju kommuner nämligen Botkyrka, Lidingö, Salem, Sigtuna. Södertälje, Tyresö och Österåker. Man visste således inte om dessa skulle ge ett bidrag eller ej. Landshövdingens uppgift att alla kommuner utom Danderyd skulle vara med motsägs alltså av länsstyrelsens handläggare.

Staten brandskattar Danderydsborna genom den kommunala skatteutjämningen. Dessutom betalar Danderydsborna mycket pengar i statsskatt. Det måste vara en statlig uppgift att finansiera denna kampanj. Det måste finnas någon gräns för vad Danderydsborna skall betala in.

Men det som är mest bekymmersamt är ändå inte den ekonomiska frågan utan det faktum att landshövdingen, som är regeringsmaktens främste ställföreträdare i länet, på detta sätt sätter press på en kommun. Det är illa när landshövdingen i detta sammanhang talar om ”att ta strid”. Särskilt som våra tjänstemän gör bedömningen att det inte ligger inom den kommunala kompetensen att ge ett sådant bidrag.

Mot bakgrund av ovanstående avrådde jag kommunstyrelsen från att föreslå kommunfullmäktige att ge länsstyrelsen de begärda pengarna. Jag ser som min uppgift att som sittande ordförande inte leda kommunstyrelsen i beslut som kan vara olagliga.

Mitt förslag var att vi skulle föreslå kommunfullmäktige besluta ge samma summa (30.000 kronor) till vår kvinnojour. Om vi anser att vi kan avvara dessa pengar är det bättre att ge dem till praktiskt arbete direkt för drabbade Danderydskvinnor. Då gör de bäst nytta och dessutom ligger ett sådant beslut inom den kommunala kompetensen och är således lagligt.




Siv Sahlström
kommunstyrelsens första vice ordförande